Hjärngymnastik.

Att i vuxen ålder lägga mig till med vanor som inkluderar motion och ansträngning är något av det bästa jag gjort. Att springa är skönt rent rekreativt – och det finns få bättre sätt att se en stad man besöker. Ofta kan det dessutom hjälpa tankarna på traven.

Jag tänker på det när jag lyssnar ikapp på läkaren Anders Hansens sommarprat i P1 (25/6), där han går igenom alla fördelar med fysisk rörlighet. Hansen tar upp vetenskapliga rön som indikerar att regelbunden motion från promenader och uppåt är bra för både kropp och själ, även för hjärnans prestationsförmåga. Människan är helt enkelt gjord för att vara i rörelse.

Jag funderar på om det inte finns en insikt där som går bortom motionerandet.

Ta bara trafiken. Få saker är så frustrerande som att sitta fast, att inte komma fram. Vill man ta fram det sämsta i vardagsmänniskan så se till att trafiken inte flyter, att hon inte får röra sig som hon tänkt.

Hela det moderna samhället bygger på tanken om att vara på väg mot någonting nytt och bättre, att röra på oss i utbildning, yrkesliv och konsumtionsval. Dels för att omväxling är kul och att det finns mycket att uppleva, men också för att tillgodose fler behov med mindre ansträngning.

Mer rörlighet är förstås inte alltid bättre. Att det är nyttigt med motion betyder inte att det är sunt att bli träningsnarkoman. Förändringar i livet kan få oss att växa som människor, men för mycket blir stressande och nedbrytande. Allt handlar om att hitta en lagom balans mellan livets olika delar. Rörlighet kan dock, som Hansen påpekar, vara en hjälp också här. Att ta ut sig fysiskt motverkar stress och gör sömnen bättre.

Jag frestas till en samhällsdiagnos. Vårt alltmer uppstressade samhälle tycks samtidigt präglas av tilltagande motvilja mot rörlighet i alla ovan­stående dimensioner. Jag undrar om det inte hänger ihop.

Mattias Svensson

mattias.svensson@dn.se