ACK SÖRMELAND DU SKÖNA…

En högst spontan rapport från Upptäcktskommittén (Christopher, Jan S, Jörn och Göran) inom Wednesday Walkers och dess resa 13-15 juni 2022 bland sörmländska slott, herrgårdar och industriorter och hur det kom sig att Nora plötsligt flyttades till Katrineholm, ett hittills okänt svenskt geografiskt mysterium som här får sin förklaring.

Till en början var det ju meningen att vi skulle åka till Nora i Bergslagen och besöka både trästaden och närliggande historiska gruvor. Nån gång i februari-mars, under lågsäsong, utan trängsel och så. Nu visade det sig att hela turist-Sverige (inklusive Nora med omnejd, krogar, normala besöksmål m m) har stängt under den 10 månader erkända s k lågsäsongen, utom möjligen under helger. Det är ju lite av att göra självmål, i all synnerhet som mer än 3 miljoner svenskar är 55+ och kan disponera sin tid på annat sätt än tidigare. Nu blev det som det blev, efter att vännen Jörn föreslagit alternativ att a/ åka senare, mitten av juni när allt är öppet och fullsatt eller att b/ ta turen längs med sörmländska slott och herresäten som ersättning. Och det var präcis vad vi nu har gjort. Och vilken upplevelse!

Måndag den 13 juni 2022

Vi tar slotten i turordning och först på tur denna varma juniförmiddag var Sparreholm, en timmes bilfärd i Jörns nyinköpta eleganta VW Tiguan. Godset ligger vid sjön Båven och strax utanför det numera döda järnvägssamhället Sparreholm, i Hyltinge socken. Slottet har två magnifika flyglar, en lika magnifik engelsk trädgård och ägs och bebos sedan 1996 av familjen Karinen från Skellefteå, grundare av equityföretaget Karolin Invest. Det är stängt för allmänheten, men det berömda bilmuseet med cirka 60 veteran- och klassiska bilar är öppet för alla där det ligger i en separat hallbyggnad öster om slottet.

Nästa slott att besöka var det av den 22-årige Ivar Tengbom ritade Rockelsta, också beläget vid sjön Båven. Han var inspirerad av grannslottet Vibyholm och just Rockelsta var Tengboms examensarbete och utgör, enligt expertisen, ”ett gott exempel på nyrenässans i tung vasastil” (vad det nu betyder). Det var här i viken norr om slottet som den i Nazi-Tyskland blivande flygvapenchefen, riksmarskalken m m Hermann Göring landade en vinterdag 1931 på isen med sitt sjöflygplan för att hälsa på, och det var här han träffade sin blivande svenska fru Karin. Tegelportalen vid ingången till slottet är imponerande. Av slottsfrun Anna von Post fick vi reda på att konferens- och bröllopsverksamheten på slottet blivit så populär att de är nästan fullbokade de kommande två åren. Good for them!

Därefter kurrade lilla magen liksom började det skurregna. Då tog vi vår tillflykt till Sigridslunds Café & Handelsbod i Årdala mellan Nyköping och Sparreholm. Här kan man inte bara njuta av en enklare lunch i det voluminösa klassrummet i den f d folkskolan, här kan man också hitta ovanliga och praktiska hantverks- och inredningsdetaljer liksom ett stort sortiment av onödiga och fettbildande kryddor, choklader och annat godis. Men trevligt var det och vid avfärden upptäckte vi dessutom en ovanlig och udda men ändå värdig gravsten. Här hålls också en lokal musikfestival varje kväll mellan 1-9 augusti. Gå in på www.sigridslund.nu för att se mera.

På vägen över det småbrutna sörmländska landskapet passerade vi charmiga Lerbo kyrka, dessvärre som numera brukligt var stängd. På kyrkogården hamnade vi vid en gravsten över en Wilhelmina Bonde död 1921.  Hon ägde den numera förfallna men charmiga herrgården Gustavsvik som vi en kvart senare passerade på en otillåten och smal skogsbilväg. På eftermiddagen skulle det bli Stenhammar men det blev i stället det Bondeska fideikommissgodset Ericsberg, i sitt ursprung ett verk av Nicodemus Tessin d.ä. men senast renoverats av Isak Gustaf Clason år 1897, för övrigt den arkitekt som ritade Nordiska muséet i Stockholm och så även Östermalmshallen tillsammans med Christophers farmors farbror Kasper Salin. Enligt Nordisk familjebok ”torde slottet vara en af Sveriges mest storartade byggnader på landet”. Till saken hör också att fideikommisslagen upphörde 2007. Massor av intressant läsning om slottet finns på Wikipedia – sök på slottsnamnet. Huvudgården ligger vid Åkeforsåns utlopp och blir också ett utlopp till Nyköpingsån med en mindre vattennivåskillnad på en dryg meter, en miljö som Jörn med kunskap och kärlek förmedlade till oss ”där han som barn, stenarna har lekt”. 

Och visst är det en upplevelse att få se härligheten – det är inte bara ett slott, det är en hel och magnifik anläggning! Den magistrala trädgården med sin busklabyrint och välklippta gräsmattor, stora hästpaddokar och särskilda stallar, krattade grusgångar och ovanliga trädarter. Vi fick en stooor upplevelse genom besöket och – säga vad man vill om den förmodat brackiga adeln - men här finns en familj som vill och vågar lägga ner en massa tid, pengar och ansträngningar på att underhålla ett av landets största och bäst förvaltade kulturarv. Heders åt sådana människor! Kulturellt utmattade foro vi därefter vidare till ett närbeläget kafé för välbehövligt närings- och kaloriintag. Sedan mot Katrineholm via en grymt naturskön grusväg på toppen av en grusås och landade så småningom vid lägret för våra kommande äventyr, Dufweholms herrgård, ett utomordentligt plejs för försigkomna pensionister som oss. Där avnjöt vi en god middag med en välsmakande fisksoppa som köket inte kunde erbjuda extra fond till vilket fick den flitige kroggästen Christopher att diskret höja ett ögonbryn. Till maten avnjöt vi en såväl dyr som sval flaska Chablis. Den var mödan värd och vi slocknade lagom till 22-nyheterna på tv.

Tisdag den 14 juni

Tisdag morgon, frukost och soligt väder mötte oss boende på Dufweholms herrgård. Ny dag och nya möjligheter. Snabb planering och beslut: Claestorp och Julita nästa. Genom Jörns magiska kontakter fick vi så småningom tillträde till godsets egendom och ett möte med slottsfrun själv, Cecilia Lewenhaupt. Vi blev välkomnade in på området och Cecilia var generös med att berätta om godsets historia och olika egenheter. Vi fick fritt vandringsrum och kunde beundra arkitektur, slotts- och köksplanering samt godsets speciella egenheter. Vi flanerade ner för den tillsynes ooääändliga ekallén, bron över den lilla ån och kom snart fram till den otillgängliga Skrivarstugan, högst upp på ett majestätiskt flyttblock. Att man vill vara ifred när man skriver, är väl en sak men att så här komplett isolera sig….?

Nåväl, Claestorp har en diger och anrik historia. Nuvarande huvudbyggnaden uppfördes 1754 efter ritningar från arkitekten Carl Johan Cronstedt med bistånd av självaste Tessin. Cronstedt fick ju tillsammans med kamraten Wrangel patent på kakelugnen och på Claestorp finns rökgångarna inbyggda i väggarna på mellanvåningen som snabbt och energieffektivt kan värmas upp. Ett antal kända adelssläkter har huserat här: Uggla, Gyllenstierna, Fleming, men sedan 1776 har släkten Lewenhaupt ägt godset. Verksamheten består i dag av skogs- och jordbruk, fastighetsförvaltning, jakt, stuteri för arabiska fullblod samt konferensarrangemang. Huvudbyggnaden blev lagskyddat byggnadsminne 1983. 

På vår vidare färd gjorde vi ett stopp i vid Forsa kvarn och tog en spontan promenad i vacker sörmländsk skog. 

Taljasjön vid Flen traskade vi sedan runt (drygt 4 km) genom vacker men stundtals barkborreangripen skog och efter en bilfärd på vackra och slingriga grusvägar kom vi så småningom fram till eftermiddagens huvudmål, Julita gård. Gården omfattar cirka 2 200 ha mark, fyra öar i Hjälmaren, fiskevatten i viken Öljaren (vem minns inte Calle Jularbos dragspelsversion av ’Afton vid Öljaren’?) och mer än 360 byggnader. Julita gård var ursprungligen ett kloster och ägs sedan 1944 av Nordiska muséet och kallar sig sedan dess ett friluftsmuseum, nära besläktad med Skansen, vilket också kan ses på plats. Vi fick en kunnig guidning av Stora Huset och fick därmed ta del av husets spännande och ovanliga historia, inte minst genom de olika familjer som ägt och drivit Julita gård. Arvingar till änkan Beata Palbitzki sålde Julita 1876 till tobaksbolaget Wilhelm Hellgren & Co (som numera heter Swedish Match) som då ägdes av entreprenören Johan Bäckström. Hans son Artur Bäckström var ointresserad av själva gården men mycket kulturintresserad och donerade senare egendomen till just Nordiska muséet.

Stora huset är absolut värt ett besök, inte minst med tanke på den tidstypiska inredningen i de fyra våningarna där varje våning hade sin dedikerade funktion. Här finns fantastiska exempel på det sörmländska trähantverket där många av möblerna (stolar, fåtöljer, soffor, skrivbord, matsalsbord, fantastiska intarsior i trä m m) är unika och exklusiva exemplar, handtillverkade av snickaren Henning Forsman, ”världsberömd i hela Sörmland” för sin skicklighet. Enligt guiden Sara ansåg han att det var hans plikt att delta i och bidra till gårdens utveckling varför han aldrig tog betalt för sitt arbete – med ett undantag: Det ljusa, trävita matsalsbordet på tredje våningen som han ansåg vara sitt mästerverk, och som han fick 20 kr för, ett belopp som då för tiden motsvarades av en hel årslön.

Julita gård har någonting för alla: Värdshus, Pettsongården (för barnen), café, tegelbruk, vandrarhem, köksträdgård, rosenträdgård, Skansenstugor, kapell, stall, mejeri & brandstation, statarstuga och luffar-bostad. Andra liknande anläggningar som ligger under Nordiska muséets ansvar är Skansen i Stockholm, Tyresö slott, Svindersvik sommarnöje och Härkeberga kaplansgård. Grymma av hunger intog vi därefter cafét för en snabblunch, varefter vetgiriga seniorer tog en timslång vandring för att bland annat se köks- och rosenträdgårdarna. Sedan samlad återfärd över lika slingrande och vackra sörmlandsvägar där vi chansade att hitta fram till Gimmersta säteri. Gården ligger vid Öljarens strand och omfattar cirka 2 700 ha land och 500 ha vatten. Den tillhörde senast Torgils Bonde men såldes 2010 för fascinerande 275 mkr för att senare återförsäljas för minst 375 mkr. Ny ägare är börsföretaget och gamingkoncernen Embracer Groups vice vd och medgrundare, värmlänningen Erik Stenberg. Vi fick se fastigheten från landsidan och kunde konstatera att det finns alltid några få som vinner stort på gaming. Sprittande avundsjuka återvände vi tillbaka till Dufweholms herrgård. Sen blev det minsann middag på stan efter tips från Jörn. På krogen Aveny blev det klassisk oxfilé på planka med baconlindad sparris och potatispuré samt ett riktigt gott rödvin, Torre del Falasco Valpolicella Ripasso 2017, för att vara exakt. Vackra Stora Djulö herrgård med stor uteservering och glasskiosk i jugendstil. På Djulösjön finns en 500-meters tävlingsbana för kanoter.  Vi mumsade på en glass innan vi for hem till Dufweholm. Kvällen avslutades med en kort promenad i aftonsolens sken i herrgårdens omgivningar. 

Onsdag den 15 juni 2022

Dag tre välkomnade oss med värme och en solig gryning, långfrukost på en flotte och sen avfärd genom de fortfarande vackra och slingriga sörmländska vägarna mot första målet, Floda kyrka, med anor från 1100-talet och med takmålningar av den berömde Albertus Pictor från 1400-talet. Kyrkan och det intilliggande klocktornet är en närmast majestätisk upplevelse och kyrkan kan också ses som en spegel av Sveriges historia (kyrkomålningarna, Kaggska gravkoret, orglarna och högaltaret). Just vad avser predikstolen, ett renässansarbete i trä, fann vännen Christopher äntligen sin roll som predikare. Majoren Lars Kagg, en av Gustaf II Adolfs fältherrar, har med hjälp av förmodade krigsbyten skänkt liv och värde åt kyrkan. År 1637 skänkte han 11 stora anlagda målningar till kyrkan. Sju av dem finns fortfarande kvar, varav två i begravningskapellet. De är sannolikt verk av flamländaren Martin de Vos och fransk-italienaren Jean Boulanger. Bilderna visar olika scener från Getsemane och nedtagningen av Jesu kropp från korset. Även kyrkklockorna har sin historia: Storklockan med sitt musselmönster är från medeltiden, mellanklockan från 1776 och lillklockan är i bruk sedan 1936.

Några särskiljande observationer: Kyrkan ska ju ge plats åt sina närboende, såväl adel, präster och borgare som bönder. Därför har de närliggande storgodsen Abbotnäs, Fjällskäfte och Ökna sin egna kyrkbänkar . Ett annat ovanligt inslag är de särskilda gravstenar (eller ätts-ningar som vi vitsare kallar dem) som olika släkter har skapat . När vi åkte därifrån var vi alla överens om att det nästan tillhör allmänbildningen för oss som bor i närheten att nån gång ha besökt Floda kyrka, en av landets största och äldsta landskyrkor.

Kyrkligt upplysta ville vi bredda upplysningen till att också innefatta politiska aspekter och hade därför ambitionen att besöka Harpsund. Vår ambition kvarstod men förverkligades inte, på grund av en beväpnad skyddsvakt som bryskt uppmanade oss att sluta titta och åka tillbaka på den väg vi valt genom skogen mot Harpsund. Då fick vi vända näsan mot Hälleforsnäs bruk, grundat 1692, ett järnbruk vars gjuteri under en tid var det största i norra Europa. Bruket gick i konkurs 1997 men stora delar av byggnader och industriområdet finns fortfarande kvar. För att kunna tillgodogöra oss ytterligare en kulturchock, enades vi om att hämta styrka genom att runda Bruksdammen i en rask promenad om cirka 4,2 km. En väl och upptrampad vandring till vissa delar underlättad av gedigna träspångar över de våta områdena. En i både bokstavlig och bildlig bemärkelse upplyftande erfarenhet. Under vägen och i anslutning till industriområdet fick vi kunnig guidning av Jörn om ortens historia och fall. 1920 köptes bruket av ASEA-ägda bolaget Svenska Aduceringsverken och ändrade namn till AB Järnförädling, med fokus på rörtillverkning. Brukets storhetstid var på 1960-talet medan 1970- och 80-talen kännetecknas av konkurser, ägarbyten (Electrolux, Beijerinvest) och från 1990 kom produktionen att bedrivas under olika ägare och bolagsnamn. Efter konkursen 1997 fortsatte dock gjuteriet i mindre skala fram till 2016 då det lades ned. Kvar finns idag bland annat Hälleforsnäs gjuterimuseum, det välkända Jürss mejeri med egentillverkade ostar, samt konfektionskedjan Lager 157 som dock flyttade till Eskilstuna 2019.

Men konsten frodas fortfarande! Det jättestora Kolhuset från mitten av 1800-talet erbjuder 4 000 kvm yta och en takhöjd på 18 m. Sedan 1995 sätter Föreningen Kolhusteatern varje sommar upp en teaterföreställning med lokal anknytning. Stora Huset/Herrgården lär härstamma från 1756. Dagens utseende kom efter en ombyggnad 1842-44 i den då moderna nygotiska stilen, en tvåvåningsbyggnad med fem fönsteraxlar på fasaden så att huset kunde gå under benämning herrgård. I dag är Hälleforsnäs ett slumrade samhälle, mest bekant för att Migrationsverket har lokaler som används som bostäder och första uppsamlingsplats i Sverige för asylsökande och flyktingar. Den stora överraskningen för oss tillresta var dock att finna den utomordentliga krogen Bruksrestaurangen ovanför Jürss mejeri, en krog som med ogenerade stockholmspriser serverade utomordentlig och lokalanpassad mat. Och det var fullsatt, en vanlig onsdagslunch!

Det var ännu lite för tidigt att åka tillbaka till hufvudstaden varför vi kollegialt beslöt oss för att göra ett sista nedslag på Gripsholms slott, en lämplig avslutning på vår slottsrundresa. Vi passerade Åkers Styckebruk och Berga säteri (där Göran som barn, stenarna han lekt), angjorde E4-an och kom fram till Gripsholm vid 14.30-tiden. Vi besåg innergårdarna med de från ryssarna i början av 1700-talet erövrade kanonerna Suggan och Galten, vandrade runt slottets ytterväggar och välansade gräsmattor, passerade det rika trädgårdsorangeriet intill den f d vallgraven och kunde avspänt njuta av en glasstrut innan det var dags för tankning i Nykvarn och återfärd till Stockholm. 

Sammantaget kan sägas av denne skribent att detta var en både allmänbildande och njutningsfull upplevelse för oss alla. Och vi hade tur med vädret och klarade oss från den syd- och mellaneuropeiska dunderhettan. Värt att veta är att noggranna förberedelser och en genomtänkt reseplanering är halva framgången. Därför riktar vi ett stort tack till f d Katrineholmsbon Jörn för hans idoga förarbete.

Vandrande Vålnader voro Jörn Dahlkild (arrangör), Christopher Friis (kartläsare och codriver), Jan Siegbahn (närvarande) och Göran Sachs (skribent). Vi loggade i genomsnitt cirka 7,2 km vandring per dag och Jörn har säkert kartor på de stigar och områden vi begick.

Nästa år kanske det blir Nora. Kanske…..

    

 

  

WW-väder bjöds det på vid denna termins avslutningsvandring där ett par förvirrade deltagare missade bussen från Slussen vilket gjorde att dagens ledare och värd Olle lade om rutten så att eftersläntrarna kunde ansluta till gruppen vid Neglinge station.

Sedan vandrades det på vägar, spår och stigar till Saltsjöbadens Båtklubb där det serverades öl av olika styrkor och traditionellt tilltugg. Jörn, som fyllde år denna dag, bjöd på ölen. Stort tack Jörn!

Färden gick sedan vidare längs med och över Neglingeviken till Uppenbarelsekyrkan, uppförd 1910-1913 efter ritningar av WWs favoritarkitekt Ferdinand Boberg. Så in i skogen med utmanande saktmot och förbi fler villor för samhällets välbeställda. Slalombacken skråade vi över och närmade oss så småningom Olles hem på Solsidan där Kari med sina ukrainska skyddslingar välkomnade oss till lunchen.

Denna rundades av med en tiramisu som tillretts av en av de ukrainska flickorna och som fick Tompa att vältaligt hylla anrättningen som den bästa han någonsin ätit (och enligt uppgift är dessa många…) och tackade Olle och Kari för gästfriheten och den i övrigt välsmakande och traditionsrika lunchen.

Till kaffet avhölls ett mer eller mindre formellt medlemsmöte där vi bl a enades om att vi slopar idén med några kortare vandringar utan att vi har ambitionen att gå 7-8 km och om möjligt planera in genvägar för de som vill gå en kortare sträcka. Bra att även informera om vandringen går A till A eller A till B. Vi avhandlade även vårens vandringar, hemsidan och konstaterades att rapporterna från vandringarna ska vara publicerade före nästa vandring. Vi beslutade även att utöka antalet medlemmar till 25 st varefter Tommy Ekerot valdes in med acklamation. Hasse tipsade om att vi framöver gärna kan ordna friluftsluncher som omväxling till de traditionella krogbesöken. Inför 10-årsjubiléet i höst fick Christer och Tommy i uppdrag att arrangera detta. Och Ålis informerade om att Bellmansfesten på Djurgården äger rum den 27 juli i år.

Under överläggningen presenterade statistikansvarige Christopher även vårens vandringar i siffror. Flitigaste vandrare har - som vanligt - varit Ålis som fullföljt samtliga 22 vandringar. Olle tog  silverplatsen med 86 % närvaro och bronset delas av Christian och Tompa med 77 %. På pallen för flitigaste ledare står Olle, Tompa och Christopher med 2 vandringar var. Och flest rapporter har skrivits av Christopher med 4, Göran med 3 och Olle, S-O och Jan S med 2 vardera.

Tillsammans har vi vandrat 191 mil motsvarande en sträcka Stockholm - Basel i norra Schweiz. I genomsnitt har vi gått 8,1 km och närvaron har legat på i snitt 8,6 deltagare. Flest deltagare var det på vandringen den 30 mars med 16 st. Vi sprider vandringarna hyggligt väl geografiskt, en dryg fjärdedel har varit norröver resp inom tullarna och knappt hälften söder om Söder. Se länken nedan för den fullständiga statistiken.

Dagens vandrare var Olle, Ålis, Jan S, Sven-Olov, Jörn, Göran, Chrille, Roland, Per, Ove, Ola och Christopher. Vi vandrade 6,4 km enl S-Os Strava. Till lunchen anslöt Hasse, Jan K och Jan-Erik och dagens gäster var Lena och Tommy.

Vid pennan

Christopher

Länkar:

Saltsjöbadens båtklubb – Klubben vid havet (saltsjobadensbatklubb.se)

Uppenbarelsekyrkan - Saltsjöbadens församling (svenskakyrkan.se)

Statistik 2022

Strava-karta från Sven-Olov
Wednesday Walk | Walk | Strava

Tompa kallade till promenad med samling kl 10 vid Åhléns på kungliga Södermalm. Första stoppet blev Thaibåten, som har kajplats i norra Hammarbyhamnen. Ett mycket populärt ställe att äta god mat. Under sommarperioden kan man sitta på en liten miniplaya och njuta av solen. Vidare till Hammarbyslussen, där båtarna tar sig ut till Saltsjön från Mälaren. Jag har själv slussat ett stort antal gånger. Vi som kan slussa håller in aktern mot land. Många håller fören mot land, och då är risken stor att aktern sticker iväg, varvid båten snurrar runt och man får backa ut. Detta till folks stora nöje som står på land och tittar.  267 sek att slussa och man betalar enbart då man åker ut från Mälaren. Således gratis att slussa in i Mälaren. 

Vidare förbi krogen Skrovet, där man också äter god man i väldigt fin maritim miljö. Då promenaden just börjat så var det inte läge att bjuda gänget på en bira vid min båtklubb ÅSS. Pekade ut var vår båt ligget och påpekade att om ni är på promenad längst Årstaviken så slå en signal så är ni välkomna ombord. Det finns alltid något att dricka och äta ombord. På måndagar, utanför Skrovet, samlas en väldig massa veteranbilar vid 17-tiden. Verkligen värt ett besök. Ny krog att känna till efter vägen är Rackarbacken, som har startats av en ÅSS-medlem. Ligger skönt i solen, med fin utsikt mot vattnet och alla båtar som passerar.

Fika intogs på restaurang Graffiti kök och bar. Stället hade inte öppnat för dagen, men ägarinnan lät oss sitta på deras fina uteplats och ta det Tompa hade att erbjuda. Elegant gjort av krogen.

 Kom fram till Hornstull. Hornstulls Strand har blivit ett litet centrum för musik, (Debaser ligger där), och man har ofta loppis och många foodtrucks att köpa mat ifrån. 

Tänkte på att Maratonlöpare nu i helgen som skall springa uppför Västerbron. Vi var glada att kunna gå uppför bron i maklig takt.

Lunchen gick av stapeln på den anrika krogen Löwenbräu. Maten var god, men personalen gick i någon slags slow motion variant.

Promenerare den gång arrangören Tompa + Jörn, Sven-Olov, Per, Olle, Mats, Göran, Christian, Janne S, Åhlis, samt gäst Tommy Ekroth.

Om ni vill fördjupa er i något med årtal, mått eller liknande, så har ni min fulla tillåtelse att googla på det i så fall. Hälsar Chrille som skrivit denna gång.

Galleri:

Stravakarta av Jörn: www.strava.com/activities/7236447582

”Se Sundbyberg och sedan dö, möt våren i Södertälje. Glöm Reymersholm med slask och tö, möt våren i Södertälje”, skaldade och musicerade Ulf-Peder Olrog redan år 1946. Och se, det var precis vad vi gjorde 76 år senare, denna väderomväxlande onsdag. Sumpan klarade vi redan förra året, liksom Reymersholme året innan. Kvar stod Södertälje vilket område vi nu med arrangören Pers kunniga hjälp har täckt i vår ständiga vandringskartläggning av Region Stockholm.

Det måste vara något av livets ironi att den första gata vi slog in på efter avstigning vid pendeltågstationen Södertälje Hamn faktiskt hette Hälsovägen. Ursprungligen hette staden enbart Tälge men i samband med att ’motparten’ Norrtälje bildades 1622 tillfördes stan sitt nuvarande namn. Till saken hör också att stadsdelarna Östertälje och Västertälje nu är inkorporerade i storebrorsan Södertälje. Södertälje hade redan en hamn, men under 1800-talet fick den möjlighet att ta emot större fartyg, och nya transportvägar kom till med nya medel. 1819 invigdes Södertälje kanal efter 13 års byggande.^[21] Drygt fyrtio år senare, 1860, öppnas järnvägstrafik mellan Södertälje och Stockholm. Staden blev även känd som badort för stockholmare med den 1849 grundade Södertälje Badinrättning i Badparken med både en kallbadsanläggning och ett varmbadhus. Badhusen och Societetshuset har rivits, men Badhotellet vid Järnagatan, Strandhotellet, Stadsparken och Villa Bellevue finns fortfarande kvar och vittnar om denna badortsepok, som varade i nästan ett hundra år fram till 1945.  

Numera är som bekant badortsstämpeln ersatt av industristadsprofilen, med stora globala industrikoncerner som Scania och Astra Zeneca som största arbetsgivare. Liksom några viktiga idrottsprofiler som givit stan ett gott rykte: Störst av dem alla är Björn Borg men det finns fler: basketsystrarna Elin och Frida Eldebrink är tillbaka i födelseklubben igen (de är f ö döttrar till hockeyspelaren Kent Eldebrink i SSK), tennisspelaren Leif Johansson, Bajenspelaren Kennedy Bakircioglu (hommage till Tompa och Mats!), ryttaren Peder Fredricson, hockeymålvakten Kjell Svensson, medeldistanslöperskan Malin Ewerlöf, med flera.

Hur som helst vandrade vi någorlunda längs med Strandkanalen, såg den berömda SydPoolen på avstånd, fick se de berömda slussarna inklusive stort insjöfartyg, in i den lugna Hamnviken med solande gräsänder och den breda trappan upp emot Centrum. Därifrån till vänster och uppför den låååånga, sega backen upp emot Torekälleberget och dess Fritidsgård, även kallad ”Lill-Skansen”. På väg upp passerade vi Björn Borgs berömda garageport, den som skapade hans unika, dubbelfattade backhand. Väl uppe på berget passerade vi sparade byggnader och gårdar från Södertäljes 18- och 1900-talshistoria, rundade djuranläggningen och kom så småningom fram till nybygget intill Ronna, där Christopher fick äran att hjälpa byggarna med att spränga berg. På andra försöket small det… Sen bar det av nerför, vi passerade både Bårstas stora idrottsplats, MAX hamburgeri och sen längs med Forskargatan och AstraZenecas alla anläggningar för att till slut landa i sagda bolags personalmatsal och en förträfflig lunch. Stort tack, Per, för en lärorik, väl förberedd och uppskattad vandring.

Vandrande Vålnader denna dag voro Jörn, Ålis, Mats, Christopher, Chrille med gäst Tommy, Sven-Olov, Ove, arrangören Per samt yours truly skribent Guran. Vi scorade 8,58 km, effektiv vandringstid 2 tim, 25 minuter och vi besteg (enligt min hälsoapp) nästan nio våningar, inklusive den sega backen upp mot Torekälleberget.

Strava-karta från Sven-Olov
Wednesday Walk | Walk | Strava

Efter att ha grävt i arkiven så hittar jag förra promenaden i Södertälje. Det är Jörn som är fotografen.
Det var idag precis 9 år sedan, den 29 maj  2013

När Mats med myndig stämma postulerade att Fruängens T-banestation är den högst belägna T-banestationen (46,8 m ö h) i Stockholm var det ingen som hade något att tillägga. Jörn passade på att ta gruppfotot framför stationen och sen bar det av, det blev till slut 9,2 km. Förutsättningarna var de allra bästa, soligt, stigande temperatur och en natur som spirar.  Långbro Värdshus liksom Långbro sjukhus passerades. Parken är mycket vacker, och fungerade tidigare lugnande för patienterna på sjukhuset.

Villaområdena med välskötta villor och tomter gjorde vandringen enkel och njutningsbar. Det finns också många parker och grönområden. I ett mötte vi entusiastiska barn ute på friluftslektion. Solbergaskogen är riktigt vild, och där finns en tall som är minst 200 år gammal.Som kontrast passerade vi sedan Västberga industriområde, marken tillhörde tidigare Västberga Gård. Nu huserar bl a DHL med sitt illgula komplex området. Polishusets gård i området blev vår rastplats, och där vi bjöds på munkar och fruktdryck. Gruppen gick vidare och vi kom in på Hildebergsvägen, platsen för min enkla boning. Därefter Årstabergsparken, en s k bergspark, vilken ledde oss till Årstabron f v b till Söder. Vi traskade vidare genom Tantolunden och kom fram till Hotell Zinkensdamm med sin restaurang Zinkadus, där Hasse mötte upp. Det fanns kött-, fisk och vegetariska alternativ. Några vandrare sågs förnöjt smutta på öl. 

Sammanfattningsvis en mycket fint upplagd vandring med många nya intryck. Se länkarna för en del av de fakta som berikade vandringen.

Vandrare: Jörn, Ålis, Tompa, Chrille, Jan S, Olle, gäst Tommy Ekskog, Stefan, Carl-Magnus, Hasse som lunchade, Mats som ledde det hela, och Per som skrev.

Kulturella länkar

Fruängens centrum https://sv.wikipedia.org/wiki/Fru%C3%A4ngens_centrum

Långbro sjukhus https://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%A5ngbro_sjukhus

Solbergaskogen https://sv.wikipedia.org/wiki/Solbergaskogen

Västberga industriområde https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stberga_industriomr%C3%A5de

Årstabergsparken https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85rstabergsparken

Tantolunden https://sv.wikipedia.org/wiki/Tantolunden

Prognosen för vädret var halvdant, men eftersom det var onsdag så blev det soligt och fint. 
8 personer ställde upp vid Kärrtorps tunnelbanestation. Kärrtorps centrum en liten idyll. Ibland förstår man att folk flyttar ut fån innerstan till förorten.

Promenerade till en början i stadsmiljö men efter Kärrtorps ip så blev det ganska behagliga gångvägar med några få uppförsbackar. Fin miljö med fågelkvitter överallt här i Nacka reservatet

Strax innan Dammtorp blev det fika. Denna gång med lite Spanskt tema. Chrille hade med sig lite brandy som hälldes i kaffet och det blev en på spanska Carajillo, ingen som helst protest från vandrarna.

Lite asfaltspromenad tills vi kom till Nackanäsbron där gick vi upp till vänster och på Nackasidan ett promenadstråk som vi inte gått tidigare i alla fall inte första biten. Fantastiska vyer över Sickla sjön med de vackra husen på andra sidan sjön. Kom sedan fram till Hammarbybacken där man renoverar för fullt, skall tydligen bli nya pister för mountainbikes med downhill osv osv.

Vidare till Hammarby sjöstad och restaurang Mandarin Sea City med helt väldigt fin buffé, även Åhils blev mätt.
Hasse J dök upp och åt lunch med oss.

Några av oss tog färjan och sedan hem med olika transportmedel.
Dom som fick njuta av promenaden och det goda kaffet denna gång var.
Åhlis Stefan Mats Olle Sven olof gäst Tommy E och arrangörerna Chrille och Jan Erik

Vid tangenterna
Mats

Dagens kulturella inslag
Nacka gård – Wikipedia

Strava-karta från Sven-Olov
Wednesday Walk | Walk | Strava

Det var nästan strålande väder när vi samlades på Islandstorget för att under Jörns sakkunniga ledning gå de utlovade 8 km till Alvik (fast det senare var ännu hemligt). Egentligen var det en favorit i repris fast åt andra hållet, med vissa avvikelser

Strava-karta från Sven-Olov
Wednesday Walk | Walk | Strava

Dagen inleddes dramatiskt med att dagens ledare Carl Magnus anlände i sista sekunden till den väntande bussen vars chaufför vänligt nog sköt upp avfärden någon minut så att den sent anländande och kollektivtrafiksförvirrade Christian kom med.

Carl Magnus konstaterade att dagens vandring för flertalet deltagare gick på jungfruliga stigar och vi strävade sedan sydväst utmed Norrvikens västra strand.

Vi njöt av trädens skira lövverk och de talrika vitsipporna och fick ta del av Olas föreläsning om “ryssligan” som för drygt hundra år sedan ägnade sig åt likvidering av oliktänkande (se länk nedan) och av Carl Magnus uppgift om att Sollentuna och Upplands Väsby är landets femte största tätort. Vidare fick vi veta att kungens kompis Anders Lettström äger och bebor den på Norrvikens östra strand belägna Sköldnora kungsgård som på 1300-talet ägdes av den Heliga Birgittas pappa.  

God apelsinjuice och delikata bakverk avnjöts efter en dryg timmes vandring vid strandkanten då Ola delade med sig av begreppet “pensionärskuvös” som betecknar en inglasad balkong. Man lär sig alltid något nytt på våra vittra vandringar…

Sveriges enda jästfabrik med sin välbekanta doft  passerades och så även Edsån som är lekplats för fisken aspen som normalt håller till i Mälaren och vid vidare efterforskningar visade sig vara Upplands landskapsfisk (se länk nedan).

Herrgården Sollentunaholm rundades och punktligt avslutades vandringen vid en för de flesta välbekant indisk restaurang i Norrviken.

Dagens vandrare var Carl Magnus, Ålis, Christian, Olle, Jan S, S-O, Ove, Per, Ola med sin Lena samt dagens referent  Christopher.
Vi vandrade 8 km enl S-O's Strava.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryssligan

https://sv.wikipedia.org/wiki/Asp_(fisk)

PS Aktuell vandringsstatistik redovisas nedan. Flitigast vandrare är hittills Ålis, Christian och Olle. Närvarosnittet ligger på 11,1 deltagare och den genomsnittliga vandringen är 8,2 km lång.

Statistik

 

Strava-karta från Sven-Olov
Wednesday Walk | Walk | Strava

Rapport från den strålande vackra onsdagen 220420 med alla dess spioner

Dagens ledare: Roland och Göran

Deltagande WW-bröder: Christopher, Christian (vid pennan), Ålis, Olle, Carl-Magnus, Ola, Tommy

Vandrings- och lunchdeltagare: Lena, Lars Backlund

Enbart lunchförgyllare: Per, Hasse

Efter inledande ord om dagens tema ”WW goes WW2” och ”fler spioner än pioner”, tilldelade de övriga i gruppen helt osjälviskt och mycket generöst rollen som dagens skribent till Christian medan uppdraget att sätta på och av Strava samt att ta bilder gavs till flera hugade aktörer.

Promenaden startade genom den smala och numera (i motsatts till förr i tiden då pottor tömdes från fönstren) charmiga Torgdragargränd för att landa på Västerlånggatan 75. Här fick vi lära oss att på denna adress föddes Hans Waldemar Lindén, som 15 år gammal anslöt sig till den nazistiska organisationen Nordisk Ungdom. Två år senare gick han in som frivillig i den finska armén. I mars 1941 var han förste svensk som tog värvning i Waffen-SS. I december samma år blev han förste svensk som stupade på östfronten. 19 år gammal. Han var först med många saker. Något eftersträvansvärt?

I sin dagbok skrev han: ”Åter har det alltså lyckats mig att sätta en dröm i verklighet. Förra året i finska armén, i år i den stortyska”. Ja,ja, karriärvägarna och drömmarna är olika för olika personer!

På Västerlånggatan 27 fick vi lära oss att den nazistiska organisationen Brun Marin/Flottans framtid hade sina cellmöten 1940, innan den avslöjades och åtalades för tryckfrihetsbrott. Detta ogillades dock. Ytterligare ett exempel på hur stark nazismen var i Stockholm vid den tiden.

Under vandringen kom vi också till 2 av de 3 ”snubbelstenar” som finns i Stockholm för att påminna om nazismens offer. Den ena på Apelbergsgatan 36 och den andra på Gumshornsgatan 6. Dessa minnesplaketter på trottoaren påminner om judar som 1939 utvisades och därmed gick mot en säker död. I Europa finns det totalt ca 70.000 sådana ”stolperstein”.

Större delen av vandringen handlade dock om spioneri under andra världskriget (WW2). Vi fick lära oss om:

• tyska turistbyrån på Kungsgatan 18, och ryska turistbyrån inte långt därifrån, som bägge var spioncentraler.
• Restaurang Cecil, Biblioteksgatan (där Kaplan ligger nu), som var populärt bland spioner
• Den gigantiska tyska legationen på Blasieholmen
• Brittiska, tyska och Italienska militärattachéernas kontor på Strandvägen 7
• Hur den brittiska militärattachéns bostad på Riddargatan 42 avlyssnades från huset mittemot
• Om den brittiska sabotagegruppen Rickmanligan, som från Grevgatan 4 försökte sabotera tysk verksamhet i Sverige
• Om den svenska dechiffreringsverksamheten som sköttes från Karlaplan 4
• Att högkvarteret för Sveriges försvar alltifrån WW2 fram till för några få år sedan sköttes från Östermalmsgatan 87
• C-byrån (den svenska underrättelsebyrån) som låg på Sibyllegatan 47
• Vi passerade också Villagatan 17, där Sovjetunionens ambassad med NKVD och GRU låg

Vandringen slutade i Östra Stationens restaurang, som var en uppskattad spionmötesplats under WW2.

För WW var den också uppskattad för efterlängtat mumsande på antingen strömmingsflundra eller oxbringa — rätter som antagligen fanns på menyn även när spionerna under WW2 nyttjade lokalen. Och inredningen är ju också intakt från den tiden.

TACK, Roland och Göran, för massor av både värdefullt och värdelöst vetande, liksom för en trevlig promenad i vackert väder. Och tack, Hasse och Per, för att vi fick träffa även er under lunchen!

Strava-karta från Christopher
WW 20 april | Walk | Strava