Sent omsider blev det så dags att dra till Nora med WWs minigrupp Christopher, Göran, Janne och Jörn. Ursprungligen skulle vi ju ha rest i våras men med hänsyn tagen till Christophers hälsotillstånd valde vi att skjuta på resan till nu i höst.
Fredagen den 13 oktober 2023
Varför just Nora? Svar 1: Varför inte? Svar 2: Lagom långt från Sthlm, lagom för en helgtripp, idyllisk ort med spännande och historiska omgivningar, kulturhistoriska byggnader samt, inte minst, ett mysigt litet hotell att bo på. Så det fick bli Nora – och inte är vi besvikna på att Görans grundidé faktiskt höll vad den lovade, trots att det inte var högsäsong och att det mesta fortfarande var öppet. Sammantaget kan sägas att det blev en både kulturell och naturmässig upplevelse för oss alla.
”Anyone been to the church of Torshälla?” Numera kan vi alla svara med ett kraftfullt ‘ja’! Eftersom det var tveksamt om Lindesbergs golfklubb skulle vara öppen tog Jörn till orda och föreslog att vi istället skulle göra en riktig Mälardalssväng och istället besöka såväl 1300-tals staden Torshälla som den stora metropolen Arboga med sin å och kyrka.
Sagt och gjort: efter att ha blivit hämtade av Christopher med sin fina elektriska bil Tesla vid 9-tiden på morgonen foro vi sydväst, förbi en av Stockholms flera vattentäkter (Bornsjön i Salems kommun), tog till höger efter Södertäljebron, passerade Nykvarn och Läggesta och slickade asfalten tills vi kom fram till den lilla idyllen Torshälla, som fick stadsrättigheter redan år 1317 av hövdingen Birger Magnusson.
Offerplatser och väggmålningar
Vi förvirrade oss så småningom fram till kyrkan där de äldsta delarna tillkom redan på 1100-talet kring offerplatsen Torsharg, en kyrka byggd i romansk stil. Valv- och väggmålningarna tillskrivs den välkände Albertus Pictor (jmf Härkeberga kyrka i Fjärdhundraland) och innehåller Sveriges äldsta avritning av någon (profeten Abraham) bärande glasögon. Den nuvarande orgeln är mekanisk och byggd 1980 av ett lokalt orgelföretag.
Innan dess hade vi hunnit passera det vackra elverket med tillhörande strömgenererande vattenfall. I intilliggande åmynning kunde vi njuta av den vattenbesprutade skulpturen ”Tors bockar” (från 1967) mitt i Torshällaån av skulptören och Torshällabon Allan Ebeling.
I som vanligt rastlöst tempo fortsatte vi denna fredagsförmiddag vidare längs med E20 till metropolen Arboga (som på lokala språket betyder ’åkrök’) och som fick stadsrättigheter redan på 1200-talet. Men där har det funnits bebyggelse redan på 900-talet då orten var den västligaste delen av dåvarande havsviken Mälaren. Med den för oss så typiska målmedvetenheten nådde vi det planerade lunchuppehållet på Café Två Skator, där vi av lokalt förankrade boende kvinnor blev rekommenderade att besöka ’ze real drop-in place’, Heliga Trefaldighetskyrkan i stan, med den ståtliga Engelbrektsstatyn på framsidan.
Kyrkans grunder är från 1400-talet, då den lokala Franciskanerorden hade flera byggnader på området. Predikstolen i barockstil utfördes av hovbildhuggaren Buchard Precht år 1736. Den sägs vara ’släkt’ med predikstolarna i Uppsala domkyrka och Storkyrkan i Stockholm.
Äntligen Nora!
Sen blev det dags att åka mot huvudmålet Nora. På vägen över Närkeslätten passerade vi den konstgjorda Hjälmare kanal. Ett mänskligt byggverk med historia. Kung Gustav II Adolf lät bygga kanalen mellan 1629-39. Det var folk från trakten som gjorde jobbet, mer eller (oftast) mindre frivilligt. Mellan 1819-29 byggdes en ny sträckning, parallellt med den gamla och ursprungliga. Nu 400 år senare öppnas fortfarande alla slussar för hand under resan på denna länk mellan Mälaren och insjön Hjälmaren.
Så kom vi fram till den förtjusande lika charmiga som bekväma lilla trästaden Nora, eller snarare till den dåförtiden kallade staden Skoga, världsberömd i hela Sverige genom författarinnan Maria Lang. Vi checkade in på pyttehotellet ’Lilla Hotellet’ på Hembygdsgatan, ivrigt välkomnade av de båda ägarna Peter&Peter. Tack för tipset, Chrille! Små men bekväma och funktionella rum, generösa badrum och med tv på väggen.
Snabb incheckning, därefter halvsnabb vandring längs den vackra Norasjön i det begynnande småregnet innan det var dags att möta Ove Heffner, 83 år gammal och systerson till Dagmar Lange med författarpseudonymen Maria Lang.
Utåtriktad mångsysslare
Han var minsann en utåtriktad mångsysslare som levandegjorde både lektor Langes alla drömmar och verkligheter och hennes olyckliga utombordshaveri i samband med nattliga äventyr mitt under skrivandet av en av hennes 47 deckare och ungdomsböcker. Både förlagen Norstedts och Wahlström & Widstrand kan tacka henne för dessa litterära bidrag. Ove var en både kunnig och kärleksfull återberättare av hennes liv som författare och lokal helkändis, och vi fick ta del av både hennes gåvor och gifter.
Men kallt och fuktigt var det på slutet! Sent omsider blev det drink på kammar´n, ombyte till middag och i det allt häftigare regnet vandrade vi i skydd av hotellets paraplyer till den välkända lokala krogen ’Bryggeriet’.Dessutom till beställt bord, trivsam miljö och en himla god middag gjord på lokalt kött (även om Christopher tjuvstartade med en förrätt på fiskgryta).
Lördagen den 14 oktober 2023
Detta skulle bli en lång dags färd mot natten och med ett högst varierande innehåll: det mesta från nedlagda hyttor till käcka naturreservat via världsberömda värdshus – men så verkar det vara i Bergslagen.
Nåväl, efter intagen frukost på Lilla Hotellet kom vi så småningom iväg till dagens första resmål, Pershyttans bergsmansby med anor från 1300-talet. Kulturminnesförklarat 2006. I trakten kring dagens Pershyttan har det funnits gruvdrift och järnframställning från 1300-talet fram till modern tid. Än idag återstår hytta, hyttby, gruvområde med gruvor, lämningar, transportsystem, vattensystem, enskilda byggnader och kulturhistoriskt värdefulla industrimiljöer. Varphögar, slagghögar, kolbottnar, torplämningar och gamla igenväxta hagar och trädgårdar vittnar idag om ett en gång i tiden blomstrande industrisamhälle som utgör den äldre delen av Nora bergslag.
Lite Bergslagshistoria och första naturreservatet
I Pershyttan bröts malmen och i hyttan förädlades råvaran till tackjärn som sedan fraktades bort till export via den nyanlagda, men nu nedlagda, järnvägen. Gruvarbetarna och kolarna var bosatta i små torp i byns ytterkanter. Det var en närmast svindlande upplevelse att komma så nära den verkliga historien och dåtidens samhälls- och näringsliv.
Därifrån gick färden vidare till naturreservatet Björskogsnäs, beläget nära den elektrifierade järnvägen och med egen järnvägsgövergång inklusive klocka, rödljus och avståndsskyltar i förväg. Björskogsnäs är ett naturreservat på en udde i sjön Torrvarpen i Hällefors kommun, Örebro län, sydväst om Grythyttan. Området är naturskyddat sedan 1973 och är 15 hektar stort. Reservatet består av inägor till en by med detta namn, där en del av ängarna idag är lövskog. Floran präglas av den kalkrika berggrunden. Många orkidéer gynnas av kalk och i reservatet finns såväl brudsporre som nattviol och guckusko. Markerna hålls öppna med slåtter och betesdjur. Gården Björskogsnäs var ursprungligen ett finskt nybygge och har varit brukad och bebodd sedan slutet av 1500-talet.
Värdshus och träspångar
Därefter fortsatte den kontrastrika resan vidare till världskända värdshuset i Grythyttan. Strax intill ligger den vid tillfället stängda, men vackra träkyrkan. Inte den minsta skymt av den lika världsberömda (åtminstone om han får säga det själv) värden Carl-Jan Granqvist kunde anas. Efter väl serverad och intagen fisksoppa på torsk och lax tog längtan till geografi och natur överhanden och vi passerade Den Stora Orten Hällefors med sina industrier och kunde sedan lättat andas ut i naturreservatet Knuthöjdsmossen med sin vidhängande knappt 3 km långa, äventyrliga vandring på sviktande träspångar mellan vattensamlingarna.
Sedan fortsatte utflykten med målet att bese Sikfors herrgård, byggd 1849 och numera ett etablerat konferensställe. Vi hittade mycket riktigt både orten och berörd herrgård, pittoreskt belägen mellan sjöarna Norr-Älgen och Sör-Älgen, i Örebro län men förvisso också i landskapet Västmanland. Ingen utom Göran hann för övrigt se den sluss/vattenfall som förband de två sjö-älgarna med varandra.
Därefter följde en bilfärd längs med vindlande och slingrande grusvägar i lagom takt förbi Sundviken och liknande små sjöar/gölar. Förbi Timanshyttan med flera orter för att så småningom angöra Nora norrifrån, intill den vackra Fåsjön, syrra med Norasjön.
Sedan dusch och drink på kammar´n för att avsluta med middag på Stadshotellets restaurang intill Stora Torget. Där valde vi varierande rätter av lika varierande kvaliteter, men Janne tog generöst notan (som vi sedan delade), väl medveten om att det senare på kvällen skulle bli Stor Bartömning med dito nedsatta priser. Vi andra gick hem och sov De Oskyldigas Söm.
Söndag den 15 oktober 2023
Hemåt mot storstan igen, efter en generös frukost med både bacon & ägg och morgon-tv nyheter som sällskap.
Målet var allmänt hållet Västerås, men så blev det ju inte alls. På vägen dit fastnade vi i den vackra höstsolen i hästparadiset Strömsholm där denne hippologiskt belastade skribent mindes sin barndoms gamla steeplechasebana (hinderbana för galopphästar) och uppgav ett glatt gnägg av igenkänning. Men det var slottet vi besökte. Ritningarna till Strömsholm gjordes av Nicodemus Tessin d.ä., som även fann en liknande arkitektonisk lösning för Drottningholms slott. Slottet stod helt färdigt år 1681. År 1858 blev Strömsholm centrum för Arméns ridskola samt ett internat, vilket det var i ett helt sekel. År 1968 blev slottet ett statligt museum där främst svensk 1600-tals konst visas, men platsen fungerar än idag som ett hippologiskt centrum, med högskola och gymnasium inom ridsport. Hästtävlingar hålls i slottsparken varje år.
Vi vandrade nogsamt över vallgraven, gick nästan vilse bland de strikt klippta lärkbuskarna, gick över bron för att skymta den vackra dressyrbanan och återvände sedan via den berömda husfrubyggnaden (”Dråtningbyggnaden”) till väntande Tesla och vidare färd mot Västerås city.
Men först Tidö, som minsann inte alls är bara ett slott utan en hel anläggning med garage, lider, lador, klocktorn, gästhus, kafé och till och med en egen förnämlig MC-utställning – utöver själva det von Schinkelska slottet. Tidös äldsta byggnad är en kvadratisk borg som troligen uppfördes av riksrådet Ivar Magnusson Gren i slutet av 1400-talet. Rikskanslern Axel Oxenstierna, som lät uppföra de nuvarande byggnaderna, kallade borgen Oldenburg. Det som nu är en ruin var tidigare ett fyrkantshus i sten med trapptorn, uppfört vid mitten av 1500-talet och det ligger idag intill det stora slottet som Axel Oxenstierna började bygga 1626.
Efter riksdagsvalet 2022 ägde en stor del av regeringsförhandlingarna mellan moderaterna, kristdemokraterna, liberalerna och sverigedemokraterna rum på själva slottet. De ledde fram till det som numera kallas Tidöavtalet.
Först domkyrkan, sedan lunch
Väl framme i Västerås parkerade vi vid Rudbeckius Gymnasiet nära domkyrkan. Sedan 1100-talet har det funnits en domkyrka i Västra Aros som staden då hette. Redan år 1244 byggdes det dominikanerkloster där gamla stadshuset nu ligger. Kyrkan är 93 m lång och tornet över 100 m högt. Den är mest känd för Triumfkrucifixet, Apostlakapellet, epitafierna (se min sammanfattning nedan), dopkapellet och den stora orgeln med 65 stämmor och omkring 4.500 pipor.
Därav religiöst styrkta vandrade vi vidare och såg delar av den charmiga gamla trästaden, de vackra gamla husen och de smala gatorna, inklusive stans egna Humlegården. Vi fortsatte så småningom längs Svartån, fick se den geniala fisktrappan motströms, rundade av vid bron mot slottet, besökte dess innergård, häpnade över dess arkitektur, samt sökte därefter lämpligt lunchställe. Den intogs på Zakaya, en utmärkt japansk restaurang på Stora torget.
Mera och flera västmanländska slott
På eftermiddagen och på väg mot hufvudstaden hann vi faktisk besöka ytterligare ett slott - det färgrika Ängsö. Som kronan på verket och som färgglad avslutning på vår slottsresa i Bergslagen och Västmanland besökte vi Ängsö slott. Den nuvarande slottsbyggnaden är nästan kubisk och byggd av sten och tegel i fyra våningar med härliga kontraster - tegelrött tak i samma färg som undervåningen och med stenväggar i cremegult (se foto). Ängsö slott och gods ägdes i form av fideikommiss inom släkten Piper från 1710 och fram till 1971. Den siste fideikommissarien Eric Piper avled 1968. Familjen Piper arrenderar och bor dock ännu idag på Ängsö.
Själva slottsbyggnaden utnyttjas dock numera endast som museum och har inte varit bebodd sedan 1959. 1965 blev slottet byggnadsminne. Det visas sommartid för allmänheten och ägs numera av Westmannastiftelsen som äger och driver slottet och naturreservatet omkring.
Mätta på slott, naturreservat, vandringar och slikt återvände vi därefter i Christophers fina elektriska Tesla till hemmaplan.
Sammanfattning
Utöver en stor naturupplevelse och sympatiskt sällskap med likasinnade fick Christopher oss att förstå att det finns vissa ord som skulle kunna komplettera vår eventuella så kallade bildning. Dessa ord voro:
Epitaf (minnestavla, främst i kyrkliga sammanhang)
Fronton (triangel som dekor på ett tempel)
Ankarslut (stålhättade bjälkmarkeringar på husens synliga yttersidor). Så nu vet vi det!
Till slut, tack Christopher för att vi fick åka med din fina elektriska bil och din säkra körning, tack Janne för din tidskrävande vetgirighet, tack Jörn för din säkra geografiska kännedom och lokala sakkunskap. Att allt det jag beskrivit ovan verkligen stämmer med verkligheten för oss alla, hoppas jag verkligen. Och till slut, tack Göran, för att du efter bästa förmåga återgivit i text den fina upplevelse vi alla deltagit i! Åter i hamnkvarteren upplysta, berikade och nöjda.
Torshälla kyrka
Torshälla: Tors bockar
Arboga
Nora: Ove Heffner
Pershyttan
Nora
Pershyttan
Pershyttan
Grythyttan med kyrkan
Knuthöjdsmossen
Björskogsnäs
Strömsholms slott
Tidö slott
Tidö slott
Västerås
.jpg)
Äntligen stod prästen i predikstolen
Ängsö slott
Vårt fantastiska transportmedel: Christophers TESLA!
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
