WW - Mariatorget - Mariatorget

Vi kallades till Mariatorget och förstod att det var kl 10 som gällde (som det brukar vara). Det var utlovat en kall och solig vinterdag, men solen fick vi undvara och riktigt kallt blev det aldrig. Lika bra det! Vi tog oss snabbt över Hornsgatan, och så småningom även Torkel Knutssonsgatan, för att slutligen hamna på Ludvigsbergsgatan. Vi tog oss därifrån upp till Skinnarviksberget med den fantastiska utsikten över Stockholm.

Det är den högsta punkten (53 m) innanför tullarna, vilket Hasse också hade kläm på. Namnet Skinnarvik kommer från skinnare eller garvare som de också skrattretande kallades, fast verksamheten var illaluktande. Resterna av de traditionella nyårsraketerna kunde vi inte skåda pga det tunna snötäcket.

Vi tog oss ned för berget förbi de gamla fina trähusen från 1700-talet och över Skinnarviksparken där Arne Jones staty ”Progression” kunde beskådas. Vi gick en bit på den okända men bedårande Skinnarviksringen med tjusiga New England villor, samt likaså okända Noréns Malmgård, numera hotell.

Sedan var det inte långt till bilbron till Långholmen och därmed vår runda över/genom Långholmen.

Efter att ha följt fängelsemuren kom vi via den engelska parken fram till Karlshälls gård, tjusig restaurang nu men tidigare bostad åt ”brännvinskungen” L O Smith och fängelsechefen. Vi passerade också kaffemuseet Stora Henriksvik, där Bellman diktat bla Fredmans epistel 48 ”Solen glimmar blank och trind”.

Långholmens fängelse var ursprungligen ett ”spinnhus” (kvinnofängelse) från början av 1700-talet, och stängdes 1975. Kända kunder där var Stig Wennerström, Anton Nilsson (Amaltheamannen), Isaac Grünewald, samt icke att förglömma undertecknads klasskompis Jan Guillou. Nu är det ett vandrarhem, hotell och fin restaurang.

Jörn bjöd på medhavt kaffe (utan mjölk) och minibullar på den sedvanliga rastplatsen nedanför de imponerande stenblocken, ”Grottan”, som är ett känt fotomotiv, så även denna gång.

Vi fortsatte nedför mot vattnet och kom via gångbron över till Södermalm igen. Men strax väntade en annan bro, den till Reimersholme, som vi raskt gick över för nya spännande äventyr.

Namngivaren till ön är en viss Anders Reimers som på 1700-talet var både rådman, riksdagsman, grosshandlare samt ledamot och direktör för ett stort antal offentliga institutioner och inrättningar. Han var däremot inte skapare av spritfabriken som många associerar Reimers med; det var istället nämnde Smith på Långholmen. Reimers Malmgård är den finaste, men absolut inte största byggnaden på ön, och som sådan blåmärkt. Där huserade Reimers (hörs av namnet!). Nu förefaller det vara ett dagis, som så många andra ärevördiga byggnader! Men de flesta andra byggnader kommer från HSBs stora satsning på ön under 40-talet. Spritfabriken levde parallellt ett tag, men en explosion 1946 orsakad av självantändning av kroton (ej krypton, som annars är den hemska substans som inte ens Stålmannen rådde på) innebar att man så småningom flyttade över verksamheten till Årstadal, varför inga goda spritångor idag kunde avnjutas, trots arrangörens utfästelser.

Vi kryssade över mindre kända delar av den lilla ön och passerade därvid en liten lekpark med en av de tre framställda lekstatyerna benämnda ”Tofsen” (övriga två finns i Tessinparken resp Humlegården, där undertecknad kunde studera inre delarna vid utforskningar på 40-talets slut). Ett litet, men naggande fint, krukmakeri med livs levande krukmakare kunde också beskådas. Den sista delen av holmen avnjöts på strandpromenaden med de häftiga ekfaten, nu utan cognac från Frankrike.

Tillbaka på Södermalm via Bergsunds Strand kunde vi beskåda, av många sedda, balkonger där Martin Beck och kragmannen tog sig en stänkare, samt den delvis nedlagda biografen Bio Rio, med de klassiska neonslingorna i entrétaket. Biografen invigdes av Ronald Reagan 1943 med filmen ”Vägarnas folk gör revolt” (en föregångare till presidentefterträdaren “Trumps folk gör revolt” den 6 januari). Bion var på sin tid en lyxbiograf kunde den därintill och då boende onsdagsvandraren Mats berätta, som betalade 500 kr för en biljett (eller om det var två).

Som en fd kyrkans man måste också berättas att över oss under vandringen tronade de två tornen, 84 meter höga, tillhörande Högalidskyrkan. Den stod klar 1923 efter sex års byggande och invigdes av ärkebiskopen Nathan Söderblom. Arkitekt var Ivar Tengbom. Därefter bildades Högalids församling utifrån Maria församlings västraste delar. 

Återtåget till Mariatorget kunde sedan påbörjas via Timmermansgatan och sedan Hornsgatan, med slutmålet Ming Palace, som dock inte var något riktigt palats, men väl god matplats.

Deltagare voro förutom arrangör Jörn och skribent Jan S följande: Hasse, Ålis, Chrille, Matte, Olle, Tompa och Per.

Stravakarta från Jörn: www.strava.com/activities/4688880268

sv.wikipedia.org/wiki/Skinnarviksberget

sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Reimers

sv.wikipedia.org/wiki/Reimers_malmg%C3%A5rd