WW - Slotts- och herrgårdstur

ACK SÖRMELAND DU SKÖNA…

En högst spontan rapport från Upptäcktskommittén (Christopher, Jan S, Jörn och Göran) inom Wednesday Walkers och dess resa 13-15 juni 2022 bland sörmländska slott, herrgårdar och industriorter och hur det kom sig att Nora plötsligt flyttades till Katrineholm, ett hittills okänt svenskt geografiskt mysterium som här får sin förklaring.

Till en början var det ju meningen att vi skulle åka till Nora i Bergslagen och besöka både trästaden och närliggande historiska gruvor. Nån gång i februari-mars, under lågsäsong, utan trängsel och så. Nu visade det sig att hela turist-Sverige (inklusive Nora med omnejd, krogar, normala besöksmål m m) har stängt under den 10 månader erkända s k lågsäsongen, utom möjligen under helger. Det är ju lite av att göra självmål, i all synnerhet som mer än 3 miljoner svenskar är 55+ och kan disponera sin tid på annat sätt än tidigare. Nu blev det som det blev, efter att vännen Jörn föreslagit alternativ att a/ åka senare, mitten av juni när allt är öppet och fullsatt eller att b/ ta turen längs med sörmländska slott och herresäten som ersättning. Och det var präcis vad vi nu har gjort. Och vilken upplevelse!

Måndag den 13 juni 2022

Vi tar slotten i turordning och först på tur denna varma juniförmiddag var Sparreholm, en timmes bilfärd i Jörns nyinköpta eleganta VW Tiguan. Godset ligger vid sjön Båven och strax utanför det numera döda järnvägssamhället Sparreholm, i Hyltinge socken. Slottet har två magnifika flyglar, en lika magnifik engelsk trädgård och ägs och bebos sedan 1996 av familjen Karinen från Skellefteå, grundare av equityföretaget Karolin Invest. Det är stängt för allmänheten, men det berömda bilmuseet med cirka 60 veteran- och klassiska bilar är öppet för alla där det ligger i en separat hallbyggnad öster om slottet.

Nästa slott att besöka var det av den 22-årige Ivar Tengbom ritade Rockelsta, också beläget vid sjön Båven. Han var inspirerad av grannslottet Vibyholm och just Rockelsta var Tengboms examensarbete och utgör, enligt expertisen, ”ett gott exempel på nyrenässans i tung vasastil” (vad det nu betyder). Det var här i viken norr om slottet som den i Nazi-Tyskland blivande flygvapenchefen, riksmarskalken m m Hermann Göring landade en vinterdag 1931 på isen med sitt sjöflygplan för att hälsa på, och det var här han träffade sin blivande svenska fru Karin. Tegelportalen vid ingången till slottet är imponerande. Av slottsfrun Anna von Post fick vi reda på att konferens- och bröllopsverksamheten på slottet blivit så populär att de är nästan fullbokade de kommande två åren. Good for them!

Därefter kurrade lilla magen liksom började det skurregna. Då tog vi vår tillflykt till Sigridslunds Café & Handelsbod i Årdala mellan Nyköping och Sparreholm. Här kan man inte bara njuta av en enklare lunch i det voluminösa klassrummet i den f d folkskolan, här kan man också hitta ovanliga och praktiska hantverks- och inredningsdetaljer liksom ett stort sortiment av onödiga och fettbildande kryddor, choklader och annat godis. Men trevligt var det och vid avfärden upptäckte vi dessutom en ovanlig och udda men ändå värdig gravsten. Här hålls också en lokal musikfestival varje kväll mellan 1-9 augusti. Gå in på www.sigridslund.nu för att se mera.

På vägen över det småbrutna sörmländska landskapet passerade vi charmiga Lerbo kyrka, dessvärre som numera brukligt var stängd. På kyrkogården hamnade vi vid en gravsten över en Wilhelmina Bonde död 1921.  Hon ägde den numera förfallna men charmiga herrgården Gustavsvik som vi en kvart senare passerade på en otillåten och smal skogsbilväg. På eftermiddagen skulle det bli Stenhammar men det blev i stället det Bondeska fideikommissgodset Ericsberg, i sitt ursprung ett verk av Nicodemus Tessin d.ä. men senast renoverats av Isak Gustaf Clason år 1897, för övrigt den arkitekt som ritade Nordiska muséet i Stockholm och så även Östermalmshallen tillsammans med Christophers farmors farbror Kasper Salin. Enligt Nordisk familjebok ”torde slottet vara en af Sveriges mest storartade byggnader på landet”. Till saken hör också att fideikommisslagen upphörde 2007. Massor av intressant läsning om slottet finns på Wikipedia – sök på slottsnamnet. Huvudgården ligger vid Åkeforsåns utlopp och blir också ett utlopp till Nyköpingsån med en mindre vattennivåskillnad på en dryg meter, en miljö som Jörn med kunskap och kärlek förmedlade till oss ”där han som barn, stenarna har lekt”. 

Och visst är det en upplevelse att få se härligheten – det är inte bara ett slott, det är en hel och magnifik anläggning! Den magistrala trädgården med sin busklabyrint och välklippta gräsmattor, stora hästpaddokar och särskilda stallar, krattade grusgångar och ovanliga trädarter. Vi fick en stooor upplevelse genom besöket och – säga vad man vill om den förmodat brackiga adeln - men här finns en familj som vill och vågar lägga ner en massa tid, pengar och ansträngningar på att underhålla ett av landets största och bäst förvaltade kulturarv. Heders åt sådana människor! Kulturellt utmattade foro vi därefter vidare till ett närbeläget kafé för välbehövligt närings- och kaloriintag. Sedan mot Katrineholm via en grymt naturskön grusväg på toppen av en grusås och landade så småningom vid lägret för våra kommande äventyr, Dufweholms herrgård, ett utomordentligt plejs för försigkomna pensionister som oss. Där avnjöt vi en god middag med en välsmakande fisksoppa som köket inte kunde erbjuda extra fond till vilket fick den flitige kroggästen Christopher att diskret höja ett ögonbryn. Till maten avnjöt vi en såväl dyr som sval flaska Chablis. Den var mödan värd och vi slocknade lagom till 22-nyheterna på tv.

Tisdag den 14 juni

Tisdag morgon, frukost och soligt väder mötte oss boende på Dufweholms herrgård. Ny dag och nya möjligheter. Snabb planering och beslut: Claestorp och Julita nästa. Genom Jörns magiska kontakter fick vi så småningom tillträde till godsets egendom och ett möte med slottsfrun själv, Cecilia Lewenhaupt. Vi blev välkomnade in på området och Cecilia var generös med att berätta om godsets historia och olika egenheter. Vi fick fritt vandringsrum och kunde beundra arkitektur, slotts- och köksplanering samt godsets speciella egenheter. Vi flanerade ner för den tillsynes ooääändliga ekallén, bron över den lilla ån och kom snart fram till den otillgängliga Skrivarstugan, högst upp på ett majestätiskt flyttblock. Att man vill vara ifred när man skriver, är väl en sak men att så här komplett isolera sig….?

Nåväl, Claestorp har en diger och anrik historia. Nuvarande huvudbyggnaden uppfördes 1754 efter ritningar från arkitekten Carl Johan Cronstedt med bistånd av självaste Tessin. Cronstedt fick ju tillsammans med kamraten Wrangel patent på kakelugnen och på Claestorp finns rökgångarna inbyggda i väggarna på mellanvåningen som snabbt och energieffektivt kan värmas upp. Ett antal kända adelssläkter har huserat här: Uggla, Gyllenstierna, Fleming, men sedan 1776 har släkten Lewenhaupt ägt godset. Verksamheten består i dag av skogs- och jordbruk, fastighetsförvaltning, jakt, stuteri för arabiska fullblod samt konferensarrangemang. Huvudbyggnaden blev lagskyddat byggnadsminne 1983. 

På vår vidare färd gjorde vi ett stopp i vid Forsa kvarn och tog en spontan promenad i vacker sörmländsk skog. 

Taljasjön vid Flen traskade vi sedan runt (drygt 4 km) genom vacker men stundtals barkborreangripen skog och efter en bilfärd på vackra och slingriga grusvägar kom vi så småningom fram till eftermiddagens huvudmål, Julita gård. Gården omfattar cirka 2 200 ha mark, fyra öar i Hjälmaren, fiskevatten i viken Öljaren (vem minns inte Calle Jularbos dragspelsversion av ’Afton vid Öljaren’?) och mer än 360 byggnader. Julita gård var ursprungligen ett kloster och ägs sedan 1944 av Nordiska muséet och kallar sig sedan dess ett friluftsmuseum, nära besläktad med Skansen, vilket också kan ses på plats. Vi fick en kunnig guidning av Stora Huset och fick därmed ta del av husets spännande och ovanliga historia, inte minst genom de olika familjer som ägt och drivit Julita gård. Arvingar till änkan Beata Palbitzki sålde Julita 1876 till tobaksbolaget Wilhelm Hellgren & Co (som numera heter Swedish Match) som då ägdes av entreprenören Johan Bäckström. Hans son Artur Bäckström var ointresserad av själva gården men mycket kulturintresserad och donerade senare egendomen till just Nordiska muséet.

Stora huset är absolut värt ett besök, inte minst med tanke på den tidstypiska inredningen i de fyra våningarna där varje våning hade sin dedikerade funktion. Här finns fantastiska exempel på det sörmländska trähantverket där många av möblerna (stolar, fåtöljer, soffor, skrivbord, matsalsbord, fantastiska intarsior i trä m m) är unika och exklusiva exemplar, handtillverkade av snickaren Henning Forsman, ”världsberömd i hela Sörmland” för sin skicklighet. Enligt guiden Sara ansåg han att det var hans plikt att delta i och bidra till gårdens utveckling varför han aldrig tog betalt för sitt arbete – med ett undantag: Det ljusa, trävita matsalsbordet på tredje våningen som han ansåg vara sitt mästerverk, och som han fick 20 kr för, ett belopp som då för tiden motsvarades av en hel årslön.

Julita gård har någonting för alla: Värdshus, Pettsongården (för barnen), café, tegelbruk, vandrarhem, köksträdgård, rosenträdgård, Skansenstugor, kapell, stall, mejeri & brandstation, statarstuga och luffar-bostad. Andra liknande anläggningar som ligger under Nordiska muséets ansvar är Skansen i Stockholm, Tyresö slott, Svindersvik sommarnöje och Härkeberga kaplansgård. Grymma av hunger intog vi därefter cafét för en snabblunch, varefter vetgiriga seniorer tog en timslång vandring för att bland annat se köks- och rosenträdgårdarna. Sedan samlad återfärd över lika slingrande och vackra sörmlandsvägar där vi chansade att hitta fram till Gimmersta säteri. Gården ligger vid Öljarens strand och omfattar cirka 2 700 ha land och 500 ha vatten. Den tillhörde senast Torgils Bonde men såldes 2010 för fascinerande 275 mkr för att senare återförsäljas för minst 375 mkr. Ny ägare är börsföretaget och gamingkoncernen Embracer Groups vice vd och medgrundare, värmlänningen Erik Stenberg. Vi fick se fastigheten från landsidan och kunde konstatera att det finns alltid några få som vinner stort på gaming. Sprittande avundsjuka återvände vi tillbaka till Dufweholms herrgård. Sen blev det minsann middag på stan efter tips från Jörn. På krogen Aveny blev det klassisk oxfilé på planka med baconlindad sparris och potatispuré samt ett riktigt gott rödvin, Torre del Falasco Valpolicella Ripasso 2017, för att vara exakt. Vackra Stora Djulö herrgård med stor uteservering och glasskiosk i jugendstil. På Djulösjön finns en 500-meters tävlingsbana för kanoter.  Vi mumsade på en glass innan vi for hem till Dufweholm. Kvällen avslutades med en kort promenad i aftonsolens sken i herrgårdens omgivningar. 

Onsdag den 15 juni 2022

Dag tre välkomnade oss med värme och en solig gryning, långfrukost på en flotte och sen avfärd genom de fortfarande vackra och slingriga sörmländska vägarna mot första målet, Floda kyrka, med anor från 1100-talet och med takmålningar av den berömde Albertus Pictor från 1400-talet. Kyrkan och det intilliggande klocktornet är en närmast majestätisk upplevelse och kyrkan kan också ses som en spegel av Sveriges historia (kyrkomålningarna, Kaggska gravkoret, orglarna och högaltaret). Just vad avser predikstolen, ett renässansarbete i trä, fann vännen Christopher äntligen sin roll som predikare. Majoren Lars Kagg, en av Gustaf II Adolfs fältherrar, har med hjälp av förmodade krigsbyten skänkt liv och värde åt kyrkan. År 1637 skänkte han 11 stora anlagda målningar till kyrkan. Sju av dem finns fortfarande kvar, varav två i begravningskapellet. De är sannolikt verk av flamländaren Martin de Vos och fransk-italienaren Jean Boulanger. Bilderna visar olika scener från Getsemane och nedtagningen av Jesu kropp från korset. Även kyrkklockorna har sin historia: Storklockan med sitt musselmönster är från medeltiden, mellanklockan från 1776 och lillklockan är i bruk sedan 1936.

Några särskiljande observationer: Kyrkan ska ju ge plats åt sina närboende, såväl adel, präster och borgare som bönder. Därför har de närliggande storgodsen Abbotnäs, Fjällskäfte och Ökna sin egna kyrkbänkar . Ett annat ovanligt inslag är de särskilda gravstenar (eller ätts-ningar som vi vitsare kallar dem) som olika släkter har skapat . När vi åkte därifrån var vi alla överens om att det nästan tillhör allmänbildningen för oss som bor i närheten att nån gång ha besökt Floda kyrka, en av landets största och äldsta landskyrkor.

Kyrkligt upplysta ville vi bredda upplysningen till att också innefatta politiska aspekter och hade därför ambitionen att besöka Harpsund. Vår ambition kvarstod men förverkligades inte, på grund av en beväpnad skyddsvakt som bryskt uppmanade oss att sluta titta och åka tillbaka på den väg vi valt genom skogen mot Harpsund. Då fick vi vända näsan mot Hälleforsnäs bruk, grundat 1692, ett järnbruk vars gjuteri under en tid var det största i norra Europa. Bruket gick i konkurs 1997 men stora delar av byggnader och industriområdet finns fortfarande kvar. För att kunna tillgodogöra oss ytterligare en kulturchock, enades vi om att hämta styrka genom att runda Bruksdammen i en rask promenad om cirka 4,2 km. En väl och upptrampad vandring till vissa delar underlättad av gedigna träspångar över de våta områdena. En i både bokstavlig och bildlig bemärkelse upplyftande erfarenhet. Under vägen och i anslutning till industriområdet fick vi kunnig guidning av Jörn om ortens historia och fall. 1920 köptes bruket av ASEA-ägda bolaget Svenska Aduceringsverken och ändrade namn till AB Järnförädling, med fokus på rörtillverkning. Brukets storhetstid var på 1960-talet medan 1970- och 80-talen kännetecknas av konkurser, ägarbyten (Electrolux, Beijerinvest) och från 1990 kom produktionen att bedrivas under olika ägare och bolagsnamn. Efter konkursen 1997 fortsatte dock gjuteriet i mindre skala fram till 2016 då det lades ned. Kvar finns idag bland annat Hälleforsnäs gjuterimuseum, det välkända Jürss mejeri med egentillverkade ostar, samt konfektionskedjan Lager 157 som dock flyttade till Eskilstuna 2019.

Men konsten frodas fortfarande! Det jättestora Kolhuset från mitten av 1800-talet erbjuder 4 000 kvm yta och en takhöjd på 18 m. Sedan 1995 sätter Föreningen Kolhusteatern varje sommar upp en teaterföreställning med lokal anknytning. Stora Huset/Herrgården lär härstamma från 1756. Dagens utseende kom efter en ombyggnad 1842-44 i den då moderna nygotiska stilen, en tvåvåningsbyggnad med fem fönsteraxlar på fasaden så att huset kunde gå under benämning herrgård. I dag är Hälleforsnäs ett slumrade samhälle, mest bekant för att Migrationsverket har lokaler som används som bostäder och första uppsamlingsplats i Sverige för asylsökande och flyktingar. Den stora överraskningen för oss tillresta var dock att finna den utomordentliga krogen Bruksrestaurangen ovanför Jürss mejeri, en krog som med ogenerade stockholmspriser serverade utomordentlig och lokalanpassad mat. Och det var fullsatt, en vanlig onsdagslunch!

Det var ännu lite för tidigt att åka tillbaka till hufvudstaden varför vi kollegialt beslöt oss för att göra ett sista nedslag på Gripsholms slott, en lämplig avslutning på vår slottsrundresa. Vi passerade Åkers Styckebruk och Berga säteri (där Göran som barn, stenarna han lekt), angjorde E4-an och kom fram till Gripsholm vid 14.30-tiden. Vi besåg innergårdarna med de från ryssarna i början av 1700-talet erövrade kanonerna Suggan och Galten, vandrade runt slottets ytterväggar och välansade gräsmattor, passerade det rika trädgårdsorangeriet intill den f d vallgraven och kunde avspänt njuta av en glasstrut innan det var dags för tankning i Nykvarn och återfärd till Stockholm. 

Sammantaget kan sägas av denne skribent att detta var en både allmänbildande och njutningsfull upplevelse för oss alla. Och vi hade tur med vädret och klarade oss från den syd- och mellaneuropeiska dunderhettan. Värt att veta är att noggranna förberedelser och en genomtänkt reseplanering är halva framgången. Därför riktar vi ett stort tack till f d Katrineholmsbon Jörn för hans idoga förarbete.

Vandrande Vålnader voro Jörn Dahlkild (arrangör), Christopher Friis (kartläsare och codriver), Jan Siegbahn (närvarande) och Göran Sachs (skribent). Vi loggade i genomsnitt cirka 7,2 km vandring per dag och Jörn har säkert kartor på de stigar och områden vi begick.

Nästa år kanske det blir Nora. Kanske…..