Gubbresan 2-4 juni 2024 till Siljansnäs – reserappytt från Göran Sachs.
Söndag 2 juni 2024
Så drog vi då iväg, Jörn, Christopher, Göran och den sympatiske Janne-reserven Peter Senning söndagen den 2 juni på morgonen – men inte i Jörns fina fossildrivna VW Tiguan, utan i Christophers fina, eklektiska (felstavat, med avsikt) Tesla Modell Y. Detta eftersom Jörn sent omsider upptäckte att hans egen bil droppade olja. Och sånt gick ju inte för sig, där-och-då. Så Christopher ställde vänligt och mangrant upp med sitt eklektiska fordon. Stort Hygglo till dig för denna väntjänst! Men målet för färden kvarstod liksom viljan och nyfikenheten att göra en massa stopp på vägarna till och från. Så småningom visade det sig att vårt största gemensamma problem under färden skulle vara att hålla reda på det antal gånger vi passerade över (oftast) Dalälven/Österdalälven/Västerdalälven. Vi överlev-de denna pärs och är fortfarande vänner.
Hursomhelst, första delmålet var parkernas stad, Enköping, liksom att därstädes besöka gravstenen för stadens son Ernst Westerlund, allmänt känd som "Enköpingsdoktorn". Därför angjorde vi (rätt ordval, rätt samman-hang, rätt betoning) den historiska Vårfrukyrkan, med anor från 1300-talet, för att därstädes dels bese omnämnd gravsten, dels ta in och njuta av de nya, lärorika orden ”epitaf” (minnestavla) och ”fronton” (arkitektoniskt ut-formade trianglar, företrädesvis på kyrkofasader) som Christopher så generöst tvingade oss att förstå. Efter denna klerikala upplevelse placera-des vår muskelinflammerade Göran på en ödslig träbänk i någon vacker park medan Bröderna Brothers fortsatte sin promenad kring intilliggande parker.
Parkligt tillfredsställda fortsatte vi bilresan norrut, passerade både Sala och silvergruvan, kom fram till världens största dalahäst i Avesta. Vi parkerade intill kyrkan som hade en familjefest för de mindre barnen. Gamla Avesta på andra sidan gatan består av några kvarter trähus i falu rödfärg, fortfarande med boende som gillar 1800-talet. Vi kunde inte låta bli att gå mot Holmen och runda kvarteret bara för att få njuta av naturens samspel med husen.
I närheten av Hedemora utbrast Peter att vi var nära hans barndoms somrar, så vi fick en oväntad avvikelse och passerade Peters fädernegård i Husby, Husby kyrka, Olofsfors och Stora Skedvi liksom orten Sifferbo, som måste vara alla revisorers hemby. Eller i alla fall hembo.
Snart nådde vi den illustra orten Torsång, men först måste vi naturligtvis brokorsa någon av Dalälvarna. Torsång har den ovanliga kombinationen (åtminstone i Dalarna) kafé/brygga/båtmack/fulla bilp-platser vilket givetvis fick oss därvarande att njuta av hela arrangemanget, inklusive kaffe och glass. Därefter fortsatte vi målmedvetet norrut, tills vi nådde den unika flottbron i Gagnef. Paus och fotografering följde. Via Djura och Härads-bygden, genom centralorten Leksand for vi för att nå slutmålet Siljansnäs hotell. En träbyggnad med fantastisk utsikt och med en tystnad omkring sig som nästan hörs. Vi kom dit och förstod snabbt att detta var ett ställe som var både stängt och öppet. Samtidigt. Den serviceorienterade värdinnan AnnEva mötte oss och förklarade att egentligen var hotellet stängt p g a lågsäsong, men ändå öppet (för vår skull + två andra gäster) och att vi minsann fick klara oss själva till morgondagens frukost, men att allt skulle vara förberett. Så det fick bli sen middag på pizzeria Bosporen i Leksand istället för den förbeställda middagen på hotellet, framförallt av hänsyn till kocken.
Måndag 3 juni 2024
Så sant som det var sagt: frukosten var förberedd för oss och fungerade. Nästan. Det fanns ingen yoghurt. Eller fil. Vi sörjande fick klara oss med havremjölk (men det år ju, typ, inte samma sak). Alltnog, vi visste ju att vi hade ett varv runt Siljan medsols framför oss. Och så blev det – lång dags färd mot kväll.
Första anhalt var Zorngården i Mora, dit vi så småningom kom fram efter-som hela Mora verkade vara föremål för omfattande vägarbeten och inte ens GPS-kartan kunde hitta framkomliga gator. Väl framme gick vi en guidad tur runt hela Anders Zorns privatbostad, kikade in i hans ateljé intill och avslutade med att gå in på Zornmuséet, där vi dock nöjde oss med att kika i butikens sortiment utan att besöka själva muséet. Anders Zorn framställdes av vår guide med djup och bestående respekt, som en ansvarstagande och hänsynsfull familjefader, som gjort mycket för bygden och orten Mora, trots att de allra flesta av oss hellre känner konstnären som en levnadsglad gamäng, en skicklig porträttmålare som gjort honom närmast världsberömd. Hans fallenhet för unga, kurviga kullor berördes inte alls. Den fallenheten syns bara i hans målningar. Detta var i alla fall en närmast folkbildande upplevelse med mycket värdefull information som fick oss att komma närmare konstnären, som människa och som artist.
Under efterföljande laddning av Christophers eklektiska bil (Tesla Super-charger) var det fikastund, men eftersom alla gång- och vägmässiga tillfarter till närliggande fik var antingen avspärrade, inspärrade eller avstängda fick det bli Glassbåten, på en flotte flytande i Siljan. Därefter färd på nyasfalterade vägar på väg mot Rättvik. Vi lyckades passera dalahäst-tillverkningen i Nusnäs utan att stanna, men slirade medvetet ner i Vikarbyn för att kolla vackra privathus och spana in badstranden mot Siljan. Framme i Rättvik blev det rustik husmanskostlunch på Sjövillan. Därefter tog den vandrande skaran (exklusive Göran) sig ut på den 628 meter långa bryggan rakt ut i Siljan för att hedra vår grundidé - att vandra tillsammans. Sedan samlades vi åter i Christophers eklektiska bil och for vidare medsols, mot Tällberg. Det var långa uppförsbackar dit men vi lyckades ändå passera alla de gamla kända märkena (Tällbergsgården, Åkerblads, Dalecarlia, Greens hotell) för att till slut hamna högst upp, på Långbersgården, ett ställe som etsat sig fast i Görans minne, eftersom det var där han gick i sömnen, rakt ut i snön, redan 1953, på det dåvarande sportlovet.
Därifrån var ambitionen att hälsa på Axel Munthes Hildasholm och se den berömda trädgården, men vi kom för sent dit så det var stängt. I stället gick vi granngårds och kunde bese Leksands kyrka och gravplatser, men även där var vi för sent ute, så det man kunde se var stängt.
Vi hann i alla fall till Det Lokala Bolaget för att bunkra drinkvin till kvällens planerade samling. Nu visade det sig att det till slut blev kebabpizza från den lokala pizzaboden i Siljansnäs, aväten i hotellets matsal med oss själva som gäster, servitörer och underhållare. Kvällen avslutades med kortspel under Christophers eklektiska ledning och med ytterst situationsanpassade och varierande regler. Gissa vem som vann de flesta omgångarna?
Tisdag den 4 juni 2024
Allt roligt har ett slut och detta var sista dagen på vår korta Dalaresa. Men först till det roliga: vi nyvakna fick en överraskning till frukost. Vi råkade ut för österrikiska Hilda! Hon var inte bara blond och vacker, hon var dessutom serviceorienterad – bra om man jobbar på hotell. Vi fick yoghurt till frukost, vi blev dessutom ogenerat tilltalade av den förtjusande Hilda. Auf Deutsch und Schwedisch. Tänka sig vilken avresepresent!
Jörn och Christopher hade tjuvstartat morgonen med en vandring till närliggande Naturum där – enligt vittnen – Christopher hade skrämt livet ur en räv – eller om det nu var tvärtom…? I alla fall dags för avfärd, nu med Falun som första stopp. I Falun ville tre av oss kasta loss och bli guidade ner i den klassiska koppargruvan med sin fantastiska historia. Den fjärde av oss föredrog den något lugnare vistelsen i Carl och Karin Larssongården i Sundborn. Vi tre grottvandrare fick en fantastisk upplevelse i tunnelgångar och bland sprängorter cirka 135 meter under markytan av en kunnig och engagerad guide liksom vi fick ett hum om vilka umbäranden tusentals gruvarbetare tvingats leva under. Historiskt sett visar det sig att 2/3 av Sveriges dåvarande BNP kom från gruvan liksom att ¾ av Europas kopparspån kom från denna enda gruva!
Lagom till lunch förenades gruppen på den lokala lunchrestaurangen på gruvområdet, gjorde en räd in i den förföriska butiken och köpte några dalaorienterade skrytprylar att glänsa med. Sedan bar det av hemåt med ett kort stopp för att beundra den vackra Alfvéngården där vi tog många foton och videor för att kunna skryta om var vi minsann hade varit för våra analoga och digitala vänner. (Den danska målarinnan Marie Kröyer var i sitt andra äktenskap gift med den svenske kompositören Hugo Alfvén, som köpte gården i slutet av 1800-talet. Läs mera på Wikipedia!)
I Avesta temporärt köpstopp i Haglöfs och Bagheeras outlet (bra fyndställe men ingen köpte något). Därefter plattan i mattan för ny Tesla Super-chargeladdning inkl. en nypa SIA-glass utanför parkernas stad Enköping. Sen blev vi plötsligt vanliga svenssonbilister på väg in mot hemstaden Stockholm, släppte av gästen Peter Senning på Klubbvägen i Mörby och fortsatte i Christophers eklektiskt fina Tesla Modell Y in till käraste hemorten Gröfre Östermalm.
Hur ska man då sammanfatta dessa tre dagar tillsammans? Jag försöker: väl förberedd resa, trevligt och sympatiskt sällskap, hyggligt boende, stora upplevelser, tur med vädret samt fantastiska in- och utsikter. Vilka lärdom-ar fick vi?
1/ Det är roligare att upptäcka sitt eget land än Thailand.
2/ Det finns många fler Besserwissrar än man tror, i sin omedelbara närhet.
3/ Man kan passera alla Dalälvar man känner till, utan att behöva räkna dem.
4/ Män måste få vara män och kvinnor måste få vara kvinnor.
5/ ”Det här måste vi göra om – fast kanske inte i Dalarna”.
Hälsar yours truly skribent Guran S
.jpg)
.jpg)
.jpg)
